När jag drömmer mig bort… Till frihet, enkelhet, ett liv där tanken får stanna i det lilla, det omedelbara, det närvarande. Då ger jag mig av. Då packar jag det nödvändiga och promenerar iväg.
Flummigt? Jepp. Men jag har en plan. En plan jag inte vet om jag kommer att realisera, men den ligger inom ett rimlighetsintervall.
Jag skaffar en kärra som mina hundar kan dra, och så går vi upp från Sicilien, genom Europa och upp till Stockholm. Hundarna får dra packningen, jag går med händerna i fickorna, visslar och njuter av det vackra landskapet. Givetvis är vädret alltid soligt, naturen är vacker och inga hinder kommer i min väg. På kvällen slår vi upp vårt läger, äter en mustig gryta vid den sprakande elden, sover tungt och vaknar i gryningen.
Jag yogar i soluppgången vid en alpsjö (plötsligt har jag blivit himla smidig), dricker en kopp kaffe, beundrar landskapet, och så ger vi oss iväg igen. Vi hittar alltid de mest panoramiska småvägarna, passerar de sötaste byarna där vi kan proviantera och prata med de genomsympatiska byinvånarna. Vi blir självklart inbjudna till familjesammankomster och byfester, där vi skrattar, pratar och knyter band för livet.
Vi startar på våren och följer våren och sommaren upp genom Europa. Om vi går 2,5 mil om dagen, så har vi 4,5 sköna månader på vägar och vandringsleder att se fram emot.
Nä, jag är inte helt dum i huvudet. Jag vet att det regnar, att man får skavsår, att man blir förkyld, att man plötsligt blir tvungen att passera ett industriområde eller gå flera mil på en tungt trafikerad väg. Att man kan bli jävla trött på att varje dag äta ris och bönor. Jag vet att det är skitjobbigt att sova på hårt underlag i ett tält fullt av myggor. Jag vet. Men jag vill. Jag vill under tredjedelen av ett år leva som en EU-cowboy, eller vore det kanske mer korrekt att säga EU-doglady.
