Jag lever en tämligen stor del av mitt liv i bilen. Alltid på väg någonstans – till kontoret, runt omkring för att visa hus, åka och handla, upp i bergen med hundarna… Livet på landet och livet med ett mobilt jobb. Idag hade jag sällskap i bilen på vägen hem.
Min granne härute på landet är nog närmare 85 år gammal. En ensamstående farbror med pigga ögon och krokig kropp. Han är söt. Och han har ingen bil. Men det bekymrar inte honom alls. Han åker en mil till Termini Imerese flera gånger i veckan för att handla, dricka kaffe och spela kort med de andra gubbarna.
Men hur gör han då? Jo, han går ut till vägen och hoppar in i första bästa bil som stannar och som är på väg i riktning mot stan. Han liftar inte ens. När han skall hem, så gör han likadant. Han ställer sig vid vägen och blir upplockad. Glad i hågen, med ett brett, tandlöst flin och oändliga historier.
När jag är ute och promenerar händer samma sak. Bilar stannar och undrar om jag vill ha skjuts. Gamla, unga, män, kvinnor… Jag får verkligen förklara att jag är ute efter motionen, att jag vill promenera för att de skall tycka att det är okej att lämna mig åt mitt öde.
Jag är glad att bo på ett ställe där livet och relationerna inte behöver vara mer komplicerade än så. Där man har full förtröstan för att ens medmänniskor vill en väl och där människor är beredda att hjälpa till. Där man inte har en tanke på att folk skulle kunna ha ont uppsåt och vilja en illa.
Önskar att det vore så här också! Förr var det lite så…
Men nu…
Fast jag tycker att det är lite olika på olika platser i Sverige också. Jag är från Medelpads landsbygt, och där lever lite av den här kulturen kvar. Och jag ÄLSKAR den! Sedan har jag bott i Stockholm i en himla massa år, och där är den ju såklart bortsopad. Men det är väl lite storstadssyndrom också antar jag…