Bara för att vi kan

I helgen fyllde jag 53 år. Sorgligt gammal kan tyckas. Men också i behagfull frihet. Frihet från reproduktionskrav kanske vi lite förenklat kan sammanfatta det.

Läste följande nyliga dagboksanteckning som fick mig att fundera på hur livets faser egentligen ser ut.

“Njuter av spänningen och osäkerheten. Vibrationerna, den hetsiga energin, de hastiga, nästan omärkliga beröringarna och blickarna. Känner pulsen, livssaven som får min kropp att känna sig levande. Jag vill dra ut på det, suga märgen ur den trevande, överväldigande uppbyggnadsfasen”.

När jag var ung, var så det så många faktorer inblandade i kärleken. Sökandet efter en pappa till mina tilltänkta barn. Behovet av att skapa strukturer och den fåfänga tron på evig kärlek och partnerskap. Graviditeter, småbarn, veckoplaneringar, handling, städning, gräl och vardag. Och inte tusan är kärleken evig. Åtminstone inte den vibrerande delen av den, åtrån.

Idag är jag rejält medelålders och har allt av familjebildning och vardagstrukturer bakom mig. Jag letar inte efter en pappa till mina barn eller den perfekta partnern. Jag har inte behov av trohet och evig kärlek.

Idag kan jag lustfyllt ägna mig åt vibrationerna när de kommer i min väg. Utan logisk analys av framtidsmöjligheter. Jag kan skamlöst njuta av ögonblicket, mötet, av löftet om en mer eller mindre tillfällig förening i livets ström.

Vi kvinnor över 50 sitter på många sätt i vinnarhålet. Vi kan med ömhet betrakta våra yngre medsystrar som med nödvändighet måste spela sina roller i livets reproduktionsteater. Vi lutar oss tillbaka, tar en sipp av capuccinon och höjer lätt och utan särskild avsikt ett ögonbryn åt den stilige baristan. Inte för att vi menar något särskilt med det. Bara för att vi kan.